Think I'm on to something.
Äntligen på väg. Men inte som Håkan.
Äntligen i rörelse.
Jag vill ut.
Och jag vill våga säga "stanna" åt någon.
Redo.
Vill även komma hem för en helg. Som jag saknar.
Soundtrack of my life... right now
Under våren crawade jag efter att se filmen 500 days of Summer. Soundtracket gick varmt på Spotify. Jag upptäckte och förälskade mig i The Smiths. Men: av någon anledning såg jag aldrig filmen. Men så i söndags kom min kära T på besök och vi hade en riktig myssöndag då vi hyrde två filmer - och en av dem var denna för mig redan mytomspunna film som jag aldrig hade sett! Visst kan höga förväntnigar sabba en film - och direkt efter vi sett den måste jag erkänna att jag nog var lite besviken. Så magisk var den ju inte. Men så under veckan har jag kommit att tänka på den gång på gång. För trots det - så otroligt onödiga! - amerikanska slutet - alltid måste det sluta lyckligt! - så säger den mycket om vår generation just nu. Och om mig. Summer vill inte ha en relation. Hon vill vara fri. I alla fall just nu är hon sin egen och vägrar offra en millimeter av sig själv till ett "oss". Tom är hennes romantiska motsats och drömmer om den rätta, bland annat med en feltolkning av filmen Mandomsprovet som grund.
I en sekvens av filmen spelas en scen upp med två olika scenarier som visas parallellt - den ena utifrån vad som skulle hända om Toms fantasi fick bestämma, den andra vad som händer i verkligheten. Det som slår mig är hur ofta jag själv brukar fantisera om hur händelser kommer vara eller är. Så mycket att minnet av hur det egentligen gick till många gånger kan ha komponenter av fantasin inblandade. Den utomstående tittaren ser dock också att fantasin inte nödvändigtvis är bättre i verkligheten. I fantasin talar Tom endast med Summer och de två kan knappt slita ögonen från varandra. I verkligheten befinner han sig i festens centrum och en mängd människor talar med honom - tills dess att han själv drar sig undan. Är detta vad kärleken gör med oss? Att vi slopar våra chanser till givande samtal och nya vänskaper till förmån för - i bästa fall - ömsesidiga ömhetsbevis med en enda individ, eller - i värsta fall - ensamt och smärtsamt lidande.
Det som gör filmen så träffande tror jag är de två romantiska personlighetetsmässiga motpolerna som Tom och Summer står för och som jag tror vi alla bär inom oss. Alla är vi på samma gång Summer och Tom. Ibland mer den ena än den andre. Alla har vi någon gång fallit handlöst för någon och totalt ignorerat allt rationellt. Och om inte så kommer detta någon gång inträffa även den som trodde det var omöjligt (jag vet nämligen några som tvivlar). På samma gång är det ibland svårt att se vad romantisk kärlek skulle ha för fördelar överhuvudtaget. Kärleken fördummar. Den gör oss blinda och oförnuftiga. Den kan leda till vänskapskriser. Studiekriser. Kriser för den egna personen som förvinner in i ett dualistiskt "oss". När man kommit ut ur en sådan bubbla är det lätt att fråga sig hur man tänkte. Och svaret blir nog att man inte gjorde det. Ändå byggs så mycket i vårt samhälle på just kärlek - den är målet som ständigt jagas. Och är man ensam länge nog börjar man snart känna en längtan efter någon. Det är då frågan om behov kommer upp. För är det verkligen så att man ska behöva någon annan för att känna sig lycklig? Just det här att man ska klara sig själv är viktigt för många av oss i 20-årsåldern. Att hänga fast vid någon annan är att fuska. Att ta en genväg till lyckan. Hellre olycklig, sökandes och ensam än lyckligt förblindad och kär. Äldre - och klokare? - blir upprörda och påpekar att vi är ju faktiskt flockdjur. Ja det stämmer onekligen. Utan kontakt med andra människor är det inte så många som skulle klara av att leva. Men detta kan man få genom att träffa vänner och bekanta. På detta sätt förlorar man inte sig själv. Man kan snarare stärka sig själv genom att dela andras synvinklar. Detta är dock svårare att göra med enda person - som man mer eller mindra avgudar och kanske inte ser alla sidor av. Så frågan kvarstår: Den romantiska kärleken - behövs den verkligen?
Kanske är lösningen att börja som vänner. Då lär man känna personen och kan ta ett förnuftigt beslut innan man faller. Men funkar detta i praktiken? Själv har jag aldrig erfarit det. Samtidigt avgudar jag också känslan man får då man kan känna att det inte finns något som helst utrymme mellan en själv och en annan människa. Och detta är något som nog är förbihållet romantiska partners, knappast något man kan känna med en vän. Ändå kan jag inte sluta tvivla. De säger att kärlek är att känna varandra redan innan man lärt känna varandra. Detta kan inte vara annat än nonsens. Idioti. En försvarsmekanism för att inte få broken expectations. För att inte tala om efterjusteringar av minnet.
(Och jag vet att frågan kommer kännas helt orelevant och absurd så fort jag träffas av blixten igen.. Men: inte desto mer gnager den nu)
Soundtrack - det ljuvliga.
Joni säger det bäst.
Det bästa är i alla fall att jag fortfarande aldrig har ångrat någonting. Jag tror att man måste gå igenom saker för att komma frammåt. Ett förhållande, eller en singelperiod, kan ha varit det bästa just då - bara för att det inte fungerar längre behöver det inte betyda att det var bortslösad tid. Något som också denna reporter tar upp.
Ta hand om dig!
À bientôt
I en sekvens av filmen spelas en scen upp med två olika scenarier som visas parallellt - den ena utifrån vad som skulle hända om Toms fantasi fick bestämma, den andra vad som händer i verkligheten. Det som slår mig är hur ofta jag själv brukar fantisera om hur händelser kommer vara eller är. Så mycket att minnet av hur det egentligen gick till många gånger kan ha komponenter av fantasin inblandade. Den utomstående tittaren ser dock också att fantasin inte nödvändigtvis är bättre i verkligheten. I fantasin talar Tom endast med Summer och de två kan knappt slita ögonen från varandra. I verkligheten befinner han sig i festens centrum och en mängd människor talar med honom - tills dess att han själv drar sig undan. Är detta vad kärleken gör med oss? Att vi slopar våra chanser till givande samtal och nya vänskaper till förmån för - i bästa fall - ömsesidiga ömhetsbevis med en enda individ, eller - i värsta fall - ensamt och smärtsamt lidande.
Det som gör filmen så träffande tror jag är de två romantiska personlighetetsmässiga motpolerna som Tom och Summer står för och som jag tror vi alla bär inom oss. Alla är vi på samma gång Summer och Tom. Ibland mer den ena än den andre. Alla har vi någon gång fallit handlöst för någon och totalt ignorerat allt rationellt. Och om inte så kommer detta någon gång inträffa även den som trodde det var omöjligt (jag vet nämligen några som tvivlar). På samma gång är det ibland svårt att se vad romantisk kärlek skulle ha för fördelar överhuvudtaget. Kärleken fördummar. Den gör oss blinda och oförnuftiga. Den kan leda till vänskapskriser. Studiekriser. Kriser för den egna personen som förvinner in i ett dualistiskt "oss". När man kommit ut ur en sådan bubbla är det lätt att fråga sig hur man tänkte. Och svaret blir nog att man inte gjorde det. Ändå byggs så mycket i vårt samhälle på just kärlek - den är målet som ständigt jagas. Och är man ensam länge nog börjar man snart känna en längtan efter någon. Det är då frågan om behov kommer upp. För är det verkligen så att man ska behöva någon annan för att känna sig lycklig? Just det här att man ska klara sig själv är viktigt för många av oss i 20-årsåldern. Att hänga fast vid någon annan är att fuska. Att ta en genväg till lyckan. Hellre olycklig, sökandes och ensam än lyckligt förblindad och kär. Äldre - och klokare? - blir upprörda och påpekar att vi är ju faktiskt flockdjur. Ja det stämmer onekligen. Utan kontakt med andra människor är det inte så många som skulle klara av att leva. Men detta kan man få genom att träffa vänner och bekanta. På detta sätt förlorar man inte sig själv. Man kan snarare stärka sig själv genom att dela andras synvinklar. Detta är dock svårare att göra med enda person - som man mer eller mindra avgudar och kanske inte ser alla sidor av. Så frågan kvarstår: Den romantiska kärleken - behövs den verkligen?
Kanske är lösningen att börja som vänner. Då lär man känna personen och kan ta ett förnuftigt beslut innan man faller. Men funkar detta i praktiken? Själv har jag aldrig erfarit det. Samtidigt avgudar jag också känslan man får då man kan känna att det inte finns något som helst utrymme mellan en själv och en annan människa. Och detta är något som nog är förbihållet romantiska partners, knappast något man kan känna med en vän. Ändå kan jag inte sluta tvivla. De säger att kärlek är att känna varandra redan innan man lärt känna varandra. Detta kan inte vara annat än nonsens. Idioti. En försvarsmekanism för att inte få broken expectations. För att inte tala om efterjusteringar av minnet.
(Och jag vet att frågan kommer kännas helt orelevant och absurd så fort jag träffas av blixten igen.. Men: inte desto mer gnager den nu)
Soundtrack - det ljuvliga.
Joni säger det bäst.
Det bästa är i alla fall att jag fortfarande aldrig har ångrat någonting. Jag tror att man måste gå igenom saker för att komma frammåt. Ett förhållande, eller en singelperiod, kan ha varit det bästa just då - bara för att det inte fungerar längre behöver det inte betyda att det var bortslösad tid. Något som också denna reporter tar upp.
Ta hand om dig!
À bientôt
